Det började med ett helt vanligt veterinärbesök. Min katt skulle vaccineras och jag satt i undersökningsrummet medan veterinären förberedde sprutan. Allt gick snabbt och katten tog det lugnt. Men när sprutan var klar lade veterinären den använda nålen i en vanlig PET-flaska som stod på bänken. Den var halvfull med gamla kanyler och märkt med tejp där det stod ”kanyler”.
Jag reagerade direkt. Det såg inte farligt ut, men det kändes inte rätt. Jag började undra vad som hände med flaskan när den var full. Slängdes den i soporna, eller fanns det något mer system bakom? Jag trodde att sådant här var reglerat, att det fanns särskilda kärl för stickande och smittförande avfall.
När jag började läsa på om läkemedelsavfall hos veterinärer
När jag kom hem kunde jag inte riktigt släppa det. Jag sökte på hur läkemedelsavfall hos veterinärer egentligen ska hanteras och hittade snabbt information som förklarade att kanyler och sprutor absolut inte ska samlas i vanliga flaskor. Det finns särskilda kanylburkar som är godkända för ändamålet, hårda och täta behållare som gör att nålar inte kan sticka igenom eller orsaka skador.
Jag upptäckte också att läkemedelsavfall bara är en del av ett större område som omfattar smittförande avfall, skärande avafall och riskavfall. Allt sådant måste hanteras separat eftersom det kan innebära fara för både människor och miljö. En vanlig plastflaska är alltså inte bara en olämplig lösning, utan något som kan bryta mot både arbetsmiljöregler och miljölagstiftning.
Samtidigt insåg jag att det nog inte handlar om ovilja. Många mindre verksamheter saknar tydliga rutiner, och ansvaret för avfallshantering kan lätt falla mellan stolarna. I vardagen är det ofta viktigare att ta hand om patienter och djur än att tänka på vad som händer med en nål efteråt.
Läkemedelsavfall handlar också om miljö och ansvar
Ju mer jag läste, desto tydligare blev det att det här inte bara handlar om hygien, utan också om miljö och ansvar. När läkemedelsrester hamnar i avloppet kan de påverka vattenmiljön och bidra till att läkemedelsämnen sprids i naturen. Även små mängder kan göra skada, och det är ett växande problem i många länder.
För verksamheter som använder läkemedel, som vårdcentraler, tandläkare, veterinärkliniker och skönhetssalonger, finns tydliga regler för hur allt ska tas om hand. Det gäller både läkemedel som gått ut, sprutor, kanyler och annat som räknas som riskavfall. Ändå verkar det inte alltid fungera i praktiken.
Efter att ha läst runt ett tag hittade jag en webbplats som verkligen tog upp frågan på ett tydligt och konkret sätt. Den visade hur man som verksamhet kan ordna säker hantering av läkemedelsavfall, steg för steg. Där fanns exempel på olika typer av kanylburkar, rutiner för märkning och information om hur de som godkänt företag hämtar och destruerar avfallet på rätt sätt.
Det som gjorde störst intryck var hur enkelt allt beskrevs. Det var inga krångliga förordningar, bara praktiska råd som vem som helst kunde följa. Jag tänkte att om min veterinär hade läst samma information, hade den där PET-flaskan aldrig stått där. Läkemedelshandboken beskriver hantering av smittförande avfall på ett väldigt tydligt sätt och det förvånar mig att inte fler tar hjälp med detta för att säkerställa korrekt och säker hantering.
En liten sak som betyder mycket
Det här var ingen stor händelse, men den fick mig att tänka till. Vi litar på att verksamheter tar sitt ansvar, särskilt när det gäller saker som kan påverka både människor, djur och miljö. Men ibland räcker det inte att lita, ibland behöver man påminnas om att även små rutiner spelar roll.
Därför vill jag lyfta den här webbplatsen som ett exempel på bra och ansvarsfull information. Den visar att hållbar läkemedelshantering inte behöver vara svårt, bara medvetet.